Idag beställde jag en dubbel espresso efter lunchen – och kom på att jag ju har en helt insomnad blogg med samma namn. Nu ger jag mig återigen in på att blogga, jag ger mig själv en chans till att se om det kan bli något återkommande innan jag (i så fall annars) stänger ner den för gott.
Det är väldigt beskt med espresso ibland. Starkt. Och gott.
Eh. Skrev jag just ett blogginlägg om att jag skulle skotta bort snön från balkongen? Hej. Jag har tittat på Alfons Åberg hela dan. Förlåt.
Publicerat i livet
Man tänker att en febrig liten knappt-tvååring ska sova rätt mycket en VAB-dag, men inte min! Hon har varit mammig och gosig och velat sitta i famnen och hålla handen hela dagen. Lilla gosan. Sov inte ens middag idag. Så mina planer på att hinna fixa julkorten, köra lite tvätt och sortera garderoben var bara att glömma. Men nu verkar hon ha somnat ordentligt så jag ser fram emot att pälsa på mig och gå ut och skotta bort all snö från vår balkong. Nytta och frisk luft i ett. Yay!
Publicerat i livet
Jag pratar inte om protesterande barn, krokodiltårar, utsträckta armar och gälla skrik. Jag pratar om att kommunen gett oss en garantiplats på en förskola i tjottahejti.
Varje morgon måste jag transportera barnet till andra sidan stadsdelen, åt rakt motsatt håll från dit jag sen ska till. I början tog jag bilen, men eftersom man stängt av alla genvägar med bommar under rusningstrafik innebar det en stor omväg som tog för evigt. Kombinerat med att man inte får parkera någonstans utanför utan måste leta fickparkering flera kvarter bort så blev det ohållbart.
Började istället åka kommunalt, vilket åtminstone ger mig möjligheten att umgås med barnet på vägen. 25 minuter från dörr till dörr tar det en bra morgon, sen startar men resa om med att jag är längre bort från jobbet än jag var när jag startade, vilket resulterar i att jag kommer till jobbet 1,5 timme efter att jag startat, mot tidigare 25 min.
Men jag ska inte klaga. Vi har ju äntligen blivit erbjudna en plats på förskola i vårt område. Med start sista januari. 6 månader efter dagisstarten.
Det är 32 lämningar kvar, men vem räknar?
Idag är det tre år sedan vi sa ja på en strand i Stenkyrkehuk. Mannen i mitt liv, det är han.
Jag kom att tänka på den här låten idag så jag gjorde en sökning på Youtube. Herregud, gör folk sånt här? Sitter och lägger in fula bilder i usla bildspel och lägger upp tillsammans med låtar? Jag dör va kul!
Även om livet rullar på i rasande fart så är det bra, vi mår bra och att se Sonjas utveckling varje dag är en ren fröjd.
Hon är så busig, bestämd, nyfiken, envis och rolig! Hon härmas och apar efter, hon klättrar, hon sjunger, hon skriker högt att hon vill ha ost, hon säger NEJ och skakar på huvudet åt det mesta, hon trotsar och testar och är helt fantastisk!
Publicerat i livet
Så fort vi åker ut till landet så ska han elda. Jag är rädd att min man bärkar häråt…
20 april 2012
Jag tror att folk generellt är lite för fega. För nöjda med sin trygghet och för rädda för att riskera den. Jag har alltid varit en sån som tar problemen när de kommer, och med den inställningen tenderar saker och ting att oftast lösa sig. När jag reste jorden runt, jobbade säsong på en bar i Thailand och levde på en strand så fick jag ofta höra av folk hemma att jag hade sån tur som kunde göra sånt.
”Lyckos dej som bara kan åka iväg.”
Vännerna menade att de själva inte kunde göra något sådant på grund av jobb, boende och räkningar. Men jag sade faktiskt upp mig från en fast tjänst på Bonnier Tidskrifter för att åka iväg på äventyr. Jag hade en lägenhet som jag hyrde ut, och jag jobbade extra under lång tid för att spara ihop pengar för att täcka kostnader som fanns kvar hemma medan jag var borta. Jag var inte mer lyckligt lottad än någon annan men jag resonerar som så man ibland måste chansa lite för att leva. Mina äventyr ledde till massor med positiva erfarenheter, fantastiska minnen och framförallt att jag träffade mannen i mitt liv, som jag idag 8 år senare är gift och har barn med.
På samma sätt som det var självklart för mig att kasta mig ut i det okända då så var det självklart för mig att nu nyligen säga upp mig från en annan fast tjänst för att ta konsultuppdraget som Project Manager Brand and Communication på Scandic Hotels genom Hammer & Hanborg. 4,5 månader med eventuell förlängning var vad som annonserades och eftersom jobbet i sig lät som en rolig utmaning så bestämde jag mig för att chansa.
”Lyckos dej som kan göra något sånt!”
Vännerna menade att de själva inte kunde göra något sådant på grund av familj, boende och räkningar. Två dagar efter att jag började på Scandic så tog jag ledigt för att åka till mäklaren och få nycklarna till vår första bostadsrätt. Och tre dagar efter det gick flytten till vårt nya dubbelt så stora och tre gånger så dyra hem. Med en dotter på knappt ett år skulle vissa kanske tycka att det var oansvarigt att inte säkra upp ekonomin med ett fast jobb i det läget.
Men å andra sidan så måste man chansa ibland. Efter en och en halv månad blev jag erbjuden förlängning med 8 månader. Och jobbet i sig är fantastiskt! Jag jobbar med små och stora projekt på huvudkontoret i ett växande och välmående företag. Jag är omgiven av kompetenta och trevliga människor och har förmånen att jobba med en rolig produkt. Jag känner mig aldrig som en utomstående konsult och utöver att jag månadsrapporterar till HH så är det heller ingen skillnad på mig och de andra. Däremot så får jag gå på dubbelt så många mingel och middagar eftersom jag blir inbjuden av både arbetsgivare och uppdragsgivare!
Vad händer efter årsskiftet då? Vem vet? Men jag är inte orolig. Saker och ting tenderar att lösa sig om man tar saker som de kommer.
Carina arbetar som Project Manager Brand and Communication på Scandic Hotels.
Publicerat i livet
Märkt fast tjänst, hammer hanborg, konsult, konsultuppdrag, trygghet, våga chansa, våga säga upp sig
Livet på en strand 