Som ni säkert förstår så var inte ”blogga ofta” ett av mina nyårslöften. Jag gillar att ha ett digitalt liv, jag gillar bloggar, Twitter och Facebook. Men det riktiga livet går före när tiden inte räcker till, och så kommer det alltid vara.
Jag trivs mäkta bra på mitt nya roliga jobb, och övergången från föräldraledigheten gick förvånande lätt. Sonja är dock väldigt mammig så fort jag är hemma, och jag är väldigt sonjig så det passar ju bra. Hon möter mig vid dörren numer. När hon hör låsvredet vridas om så släpper hon allt och springer ut i hallen med vidöppna armar och ropar ”-Mammammammamma”. Och så kastar hon sig runt mitt ben om jag inte hunnit få av mig jackan och möter henne med en kram. Fantastiska barn.
Stora fantastiska barn. Tiden har gått så fort.
Vårt nya hem är underbart. Visst saknar jag vår sekelskifteslägenhet med takhöjd och fiskbensparkett, framförallt saknar jag utsikten, våra tre stora fönster mot vattnet, utan insyn. Och jag saknar tillgängligheten. Vi bor inte längre innanför tullarna, utan strax utanför, och det känns. Osmidigare att ta sig till T-bana och bussar, sämre utbud av affärer och restauranger, inte ens bra hämtpizza i närheten. Men det är faktiskt också allt det negativa.
Vi har nåt så fantastiskt som utrymme! Fria ytor! Plats för spring, lek och bus! Två balkonger! Två sovrum! Ett stort härligt kök med varmluftsugn i midjehöjd! (dö gasugn, dö!) En köksö! Badkar! Tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin! Port med automatisk dörröppnare, stor hiss! (Hejdå krångla upp vagnen för en halvtrappa och in i pyttehiss där man måste dra in magen för att själv få plats! Hejdå att hissen stannar hela tiden för att jacksnöret stör sensorerna!) Det är underbart, det bästa beslutet vi tagit!
Arbeta och bo kan man göra på olika sätt
Det här inlägget postades i livet. Bokmärk permalänken.
